Niklas Karlssons månadsbrev

Rekordmånga – tre av fyra – svenskar tycker att utvecklingen i samhället går åt fel håll. Det är häpnadsväckande i sin dysterhet. Min bedömning är att tillståndet i landet inte bara kan förklaras av rådande höjda matpriser, höga räntor, ökad arbetslöshet och oro i världen. Sådana omständigheter är inte nya. Som djupare förklaring ser jag en mer saktfärdig, stegvis utveckling mot det individuella samhället framför samhällsgemenskap.

Det är helt naturligt att det i ett samhällssystem där det i ökad utsträckning är upp till var och en att slå sig fram utvecklas en minskad tro på det gemensamma. En sådan utveckling har vi upplevt i Sverige de senaste decennierna, inte minst inom våra största socialförsäkringar:

• Under 90-talskrisen och sen den borgerliga regeringstiden på 00-talet sänktes sjukpenningen från 90 till slutligen 75 procent. Karensdagen återinfördes. En bortre tidsgräns, stupstocken, infördes. Bedömningarna blev striktare.
• Samma borgerliga regering på 00-talet gjorde det dyrare att vara med i a-kassan vilket ledde till ett avsevärt medlemstapp. Eftersom inkomsttaket i a-kassan inte räknas upp med inflationen så har försäkringens skydd urholkats över tid.
• När pensionssystemet reformerades i slutet av 90-talet var utgångspunkten att den totala pensionen skulle motsvara ungefär 72 procent av slutlönen. Så har det inte blivit. En kommunalt anställd kvinna som pensionerades 2014 fick ungefär 58 procent av sin slutlön i pension, medan en industriarbetare fick ungefär 60 procent.

I takt med skyddet i de gemensamma försäkringarna har försämrats så har intresset för egna, individuella försäkringar ökat. Den välbärgade kan köpa sig till ett skydd som är i nivå med det som det gemensamma tidigare erbjöd. Men det är långt ifrån alla som har råd med egna försäkringar. Tvärtom – de flesta har inte ekonomi som rymmer sådana utgifter. Denna skillnad har orsakat ett växande gap mellan inkomstgrupper när det gäller vilket skydd man kan räkna med i tider av svårigheter. Grupperna med höga inkomster har ungefär samma skydd som de hade på 90-talet, medan grupperna med lägst inkomster har fått sitt skydd urholkat.

Risken är att i takt med att urholkningen fortsätter – regeringen föreslår försämrad a-kassa redan 2025 – så vinner kritik mot hela den svenska modellen, med omfördelning och jämlikhet som centrala inslag, mark. Utväxlingen, i form av trygghet vid pension, arbetslöshet, sjukdom etc, kan upplevas som för dålig sett till insatsen, i form av skatt. Högerns svar på denna kritik är välkänd: Sänk skatterna. Vilket bara får till följd att problemet blir värre. Avstånden mellan olika grupper ökar.

Utvecklingen är allvarlig. Rentav fundamental. Ändå uppehåller sig mycket av den politiska bevakningen om gräl på twitter mellan olika partiföreträdare. Det är hög tid för socialdemokratin att formulera våra svar på detta växande samhällsproblem. Att vi är emot högerns syn på hur finmaskigt det sociala skyddsnätet ska vara har de flesta klart för sig. Men vad står vi för, rent konkret? Den beskrivningen behöver bli tydligare.